|
Först blev det ganska tyst i byn:
Förnekade kometen
bevisade sin plats i skyn
för hela menigheten.
Järtecken, sade man till slut
- en rackare att blänka! -
Nu blåstes nådatiden ut,
nu är det dags att tänka!
Nu är det tid att handla rätt
mot mor- och faderlösa,
och garda sej på alla sätt
och varda religiösa.
Så satte de sej ned med fart
vid brillor och postillor
och suckade så tungt och rart
om världens vreda villor.
De bugade för fattighjon
som förr för tjocka magar
och vägde rätt handelsbon
i nästan fjorton dagar.
De såg på almanackans blad
i spirande förvånad,
tills någon kom en dag och sad:
nu är det jämnt en månad.
Då sken de upp och ropte: Se,
än lyser björk och lunder.
Hvi sattes vi i suck och ve
för gamla kyrkofunder?
Än hoppar haren över äng
och solen över rågen.
Men bringa hastigt, stalledräng,
tillbaks den gamla vågen!
Så blev det åter fart och ras
och buller och affärer
och fattigskjuts och kräftkalas
kring alla landamärer.
I glada vänners muntra lag
satt gubbarna och söpo
och skrattade i fulla drag
åt ryktena som löpo.
Ty, sade de - vid feta bloss
på gördlade cigarrer,
plädera och kometa oss
med piska och gitarrer.
Vi sitter där vi sitter nu
och har det ej så galet.
Den där kometen kommer ju
tre gånger i kvartalet.
Än är han här, än är han där
och krumelurar värre.
- Vi skålar för den dag som är
och litar på Vår herre!
|
